Sitter här och lyssnar på musik medan jag spelar min druid. Omväxling förnöjer, eller?Känner mig ovanligt passiv för en gångs skull, kan bero på att jag fortfarande är trött efter jobbet.
WoW har, för mig, alltid varit en tillflykt och ett jätteroligt spel. Jag har också funderat på varför jag uppskattar WoW så mycket som jag gör och jag tänker ta upp 2 punkter till detta.
Punkt 1: Att vara delaktig i en guild.
Jag stötte ihop med min guild Shadow Exiles igenom en ren slump när jag levlade min första karaktär, min hunter(samma hunter jag har berättat om tidigare). Jag kommer ihåg det som om det vore igår. En mob för mycket attackerade mig när jag höll på med en quest i Westfall. Vid det laget var jag torsk och väntade på att jag skulle dö... trodde jag. I samma sekund så hoppade min healthbar upp till 100% och en priest kastade sig ur buskarna och räddade mitt skägg från yttligare en corpserun.
-Thank you, sa jag igenom den inbyggda chatten.
-No problems. Hey, I see you're not in a guild. Would you like to join mine?
Vid den här tidpunkten var jag fortfarande väldigt ny till spelet och jag hade nästan ingen aning om vad en guild var.
-Sure, svarade jag.
En ruta med två knappar poppade upp på min skärm.
"Evenstar has invited you to join Shadow Exiles. Accept. Decline."
Nyfiken som jag var tryckte jag på Accept, jag menar... vad hade jag att förlora?
Direkt som jag joinade så blev jag nerspammad av guildens medlemmar. De välkommnade mig till guilden och hoppades att jag skulle trivas. Med det varma välkomnandet så var jag övertygad om att jag skulle trivas.
Det var sådär det gick till när jag joinade den guild som idag har blivit som en familj för mig.
(Lät det nördigt? Nej? Okej, bra. Moving on)
Så lite drygt fyra år har jag varit i samma guild och jag har stortrivits hela tiden. Visst, det har funnits dåliga äpplen på trädet men om man ser till hur det har varit i överlag så vill jag nog inte ha det på något annat sätt.
Vi har varit igenom både bra och dåliga stunder tillsammans, och det har lagt grunden för riktigt nära vänskapsband mellan varann.
Jag vågar nog också medge att det har gått så långt att jag alternativt kommer ge upp spelet ifall guilden upphör att existera(Tystnaden som faktiskt uppstår när Stefan slutar spela WoW).
Jag har gjort så gott jag kan för att beskriva min relation till guilden och hur mycket jag uppskattar den och det här är nog det närmaste jag kan komma.
Punkt 2: You will never stop discoverin'.
Som jag indirekt har nämnt tidigare i detta inlägg så har jag spelat detta spel i lite drygt 4 år utan större avbrott. Nu tänker ni "Men vad fan, 4 år... orka spela samma spel så länge, han måste ju ha sett samma saker om och om och om igen."
Det må vara sant, jag har sett hela WoW om och om igen. Vad jag menar med "You will never stop discoverin' är de små sakerna som man faktiskt har missat.
För några månader sen , när jag höll på med ett filmprojekt i WoW så sprang jag runt i Hillsbrad Foothills och letade efter ett bra stället att spela in på och jag råkade springa in i denna gravsten:
Nyfiken som jag surfade jag in på Wowhead och sökte på NPCn på bilden så blev det helt tyst...
Ingenting rörde sig i min hjärna, jag var helt ställd... visste inte vad jag skulle säga. Det var bara underbart vackert och hedersvärdigt.
Saxat från Wowhead.com
Tony never worked for Blizzard (in fact, he was a mortgage broker), and he didn't die in a car accident.
I met Tony Stark (that was indeed his real name, the fact that it's Iron Man's secret identity is a coincidence) several months before he died. We both hung out at the same cigar store. While we didn't get to know each other well enough to be friends, I liked him and saw him several times a week. We got together at the cigar store on Tuesday nights to play WOW with a group of people and smoke cigars. Some of those people worked for Blizzard, and were friends of Tony's.
Rousch was Tony's main, and when Tony died he was somewhere in the mid 40's. Since that was Tony's first ever character, he was hardly one of the first to try a dwarf.
Tony died while doing something he loved, which was scuba diving. It was later determined that something went wrong with his heart. (The truth in this case is more dramatic than the made up stories. As we all know, that happens sometimes.)
I was touched to see that some of Tony's friends at Blizzard went to the trouble of arranging the memorial in the game to him. It was added in a patch a few months after his death. He was a kind, cheerful guy, who was always ready to help out someone in need. We all miss him.
Mendicantus"
Jag tror inte jag behöver säga så mycket mer. Någon på Blizzard gick igenom allt trubbel att resa en sten inne i spelet för att hedra minnet av Tony Stark.
Detta upptäckte jag av en slump medan jag sprang runt och jag är glad att jag gjorde det. På ett sätt så påminner det om hur starka band WoW skapar mellan människor.
Och detta var den andra anledningen till varför jag fortsätter att spela WoW. Det finns alltid saker som man inte har sett. Trots att man har spelat så länge som jag har gjort.
Kort sagt, enjoy the little things.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar